Du har säkert hört det. "Alla kan gå barfota"
Ja det kan dom säkert. Men bör dom?
Och varför började vi sko hästar från början?
Jo för att vi började använda dom, vilket bland annat betydde att människan inte bara belastade hästen på ett sätt som den inte var gjord för utan också började tvinga den att gå längre sträckor på underlag den kanske skulle valt bort annars. Och så fortsatte det. Men en hov är fortfarande bara en hov som även den har sina begränsningar.
Hästar idag får varken använda sina hovar på självvalt underlag under egen valda tidsperioder och varken vila när den vill eller motionera när den känner för det.
Hästar idag trimmar inte sina hovar själv. Inte dom vi har stoppat i stall och bemästrar genom ridning och körning i alla fall.
Att hästar kan gå barfota är alldeles rätt och riktigt. Frågan är hur ofta det är ok. Och hur ofta vi finner hästar som verkligen, aldrig lider av det.
När jag började resa i mitt arbete i slutet på 90-talet fick jag se ett högt antal lidande hästar. De var verkade på sätt som förbryllade mig stort. Jag verkade mina egna hästar ibland och hade oftast hjälp av både hovslagare och barfotaverkare eftersom min rygg var skadad och gjorde ont i många år.
Dessa hästar jag såg, som gjorde mig uppmärksam var som fångar i sina hovkapslar. Det lilla som var kvar.
Jag lärde mig snart att det var en speciell teknik och att det hade ett namn, Strasser.
I många år, innan människor började vända sig ifrån denna typen av verkning fick jag möta många lidande hästar. Med så stora smärtor i kropp och hovar ibland att de var tvungna att avlivas.
Dessa upplevelser och dessa möten, med hästar som har tomma blickar och inte kan gå, har färgat mitt sätt att verka för funktionella hovar.
Jag har haft fantastiska samarbeten med hovslagare, otroligt spännande resor med både svenska och utländska hovslagare som på olika sätt tagit mina tankar till sig och prövat olika vägar.
Jag har även haft stor hjälp av svenska Hovvårdare och verkare då min rygg stoppat mig från att verka själv.
En annan variant av Hovvård och verkning har jag sett från flera håll. Man rundar hela kanten på hoven, runt om.
En hov som slipas till denna formen, genom att den används, blir funktionell.
En hov som skapas av människohand att se ut såhär, kommer förmodligen att göra ont. Länge.
Hur stor är möjligheten att den slipas genom att den används, här i Sverige?
Och om möjligheten finns, hur lång tid kan det komma att ta, att hoven skapar sig själv efter att ha blivit avskodd?
Strassers extremt låga trakter som mekaniskt mejslas ut, har en motsvarighet i många barfotaverkares ihärdiga filande för att runda kanterna runt om.
En frisk och funktionell hov har rundade kanter.
-Som skapats genom användning. Inte genom raspen.
En dysfunktionell hov har stressade lameller, inflammationer, oregelbunden balans och sned överrullning samt ofta avsaknad av stråle, som är hästens trampdyna.
Jag instämmer med många stämmor om att hovväggen inte får vara för lång, men oavsett det kan ingen rasp ersätta hovens funktion och den balanseringsprocess som uppstår när hoven slipas genom användning.
Alla aspekter som kan räknas in i ordet användning måste förstås.
Alla signaler i hästen som är aktiverade under användning.
Hoven söker konstant balans. Hela tiden försöker alla delar i hoven kommunicera med resten av kroppen. Muskler, leder, organ, allt.
När vi rundar av kanterna utan att resten av kroppen hänger med uppstår det en form av konstgjord andning i hela hästen.
Och allt för ofta, smärta.
Låt gärna hästen gå barfota, sätt gärna hästen i en plan för barfotagång och eventuellt med boots på hovarna när du vet att det är behövligt. Men sluta göra hovarna så förbaskat snygga!
Det är mycket, mycket viktigare med funktionella hovar.
Carola Lind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar